Som barn var jag extremt djurintresserad och detta omfattade allt: hundar, hästar, katter, fåglar…. När jag var åtta år lyckades jag tjata till mig två undulater. En hund hade jag och mina systrar tjatat om länge men någon hund fick vi aldrig. Sen ville jag ha en häst. Hästar och ridning var mitt stora intresse och efter flera års enträget bearbetande fick jag till slut en egen häst. Detta var 1968 och jag var 15 år. Smokey var en D-ponny som just fyllt 11 år. Han blev importerad från England till Sverige när han var tre år. Hans stamtavla var okänd men det sas att han var en korsning med welsh cob och connemara och det stämde nog rätt bra. 1973 flyttade jag från där vi bodde i Kristinehamn i Värmland till Göteborg för att börja läsa på universitet. Mina yngsta syster tog över Smokey och mina föräldrar och yngre syskon flyttade till Fagersta i Västmanland. Efter några år skulle min yngsta syster fortsätta studera och kunde inte längre ta hand om en häst. Smokey flyttade ner till Göteborg där han var inackorderad i olika stall tills han blev 23 år.

När jag flyttade till Göteborg i augusti 1973 kändes det väldigt konstigt att inte ha något djur. Jag var ju van att hålla på med hästar, åka till stallet och rida ute i skogen varje dag. Det får väl bli en hund tänkte jag. Jag ville egentligen ha en strävhårig foxterrier. Min farmor hade haft sådana i alla år och jag tyckte det var en pigg och rolig hund och inte så stor.

Jag kontaktade flera uppfödare men några valpar fanns inte just då. Jag hade just fått ut mitt studielån, på den tiden drygt 3 000 kr som skulle räcka hela terminen. Det kändes som otroligt mycket pengar. En lördag läste jag Göteborgs-Postens hundannonser och såg en notis om dalmatinervalpar. Ringde på annonsen och fick vägbeskrivning. Valparna fanns i Alingsås. Tog ute lite pengar och satte mig på tåget. Jag tog en taxi från stationen och efter lite om och men hittade taxichauffören gården ifråga. Diverse hundar av allehanda raser bl a en dalmatiner sprang omkring och skällde i olika inhängnader. Valparna som var flera stycken var ganska stora, drygt fyra månader och gick i en särskild inhägnad.

Jag tog mig en mycket snabb titt från utsidan av staketet och såg genast en som jag tyckte om. ’Jag tar den’ sa jag och pekade på valpen jag ville ha. Kennelägarens son som var i 10-12 års åldern hämtade ut valpen. Jag fick höra att den valpen jag ville ha var lite dyrare än de andra – eftersom den var ’finare’. Jag brydde mig inte om det – jag hade ju mitt studielån och tyckte jag hade gott om pengar. Taxin stod och väntade med taxametern tickande. Vi gick in i köket, jag betalade valpen och fick ett kvitto samt ett snöre att ha som koppel. Valpen skulle kosta 600 kronor och jag hade inte med mig fullt så mycket pengar. Vi gjorde upp att jag skulle skicka resten av betalningen med en postanvisning och då skulle jag också få stamtavlan. Hela affären tog högst 10 minuter. Glad över att jag nu fått en hund tog vi taxin tillbaka och sedan tåget hem. Valpen, en svarttecknad hanhund, kallade jag för Gösta. Han kom att uppfostras och utfodras enligt någon sorts sunt förnuftsprincip blandat med råd från en gammal hundbok från 40-talet som jag fått av min mor. Gösta utvecklades till en mycket trevlig och personlig hund. Han var med överallt, på otaliga föreläsningar, i kaféer och på konserter. På den tiden var det ingen som sade något om hundar och allergier och det var inga problem att ta med sig hundar i stort sett överallt. Under denna tid träffade jag på andra dalmatiner då och då. Men jag tyckte nästan alla jag såg var fula: tunna, högbenta med väldigt snipiga nospartier. Jag var inte det minsta intresserad av utställningar och deltog inte i några organiserade hundaktiviteter.

När Gösta närmade sig nio år tänkte jag att det var dags att planera för en ny hund. Om jag nu skulle ha en ny dalmatiner ville jag inte ha en sådan där ful, tunn och spinkig sak som de där jag ibland träffade på i stan. Jag hade fått tag på några engelska böcker om dalmatiner och i dem fanns det foton på hundar som såg helt annorlunda ut. Bilderna var på engelska som Illyricum Independence, Fanhill Faune och Colonsay Olaf the Red. Dessa hundar gillade jag och en sån ville jag ha! Jag ringde därför till Ann-Marie Hammarlund (kennel Dallas)som var avelsråd för dalmatiner för att få råd om vart jag skulle vända mig för att få en hund som såg ut som jag ville. Hon blev nog rätt förvånad när det ringde en person från ingenstans som hade så bestämda uppfattningar. Hursomhelst så slutade det med att jag i juni 1981 köpte Solbo’s Pompejus från Solveig och Bo Ivarsson i Vessigebro. Pompejus var efter Ch Dallas Celtic Star och Ch Melissa. Detta var en levertecknad ganska ljust tecknad hane som blev mycket stor och hög. Han var nog dryga 66 cm över manken. Medan jag gick och väntade på att få hämta min valp ägnade jag tiden åt att bli medlem i Svenska Dalmatiner-Sällskapet och att läsa in mig på dalmatiner.

Nu var också intresset för utställningar och organiserade hundaktiviter väckt. Pompejus ställdes ut ett antal gånger men utan någon framgång. Han fick några släta ettor, några tvåor och jag har för mig också t om en trea i kvalitetsbedömning. Han var mycket högre än sina medtävlare och dessutom hade han sin ljusa teckning med små prickar emot sig. Annars hade han en del förtjänster bl a ett mycket vackert huvud. Vi gick valpkurs på Brukshundsklubben följt av ett antal dressyr- och träningskurser för alla möjliga och omöjliga instruktörer. Jag var verkligen ihärdig. Vi tävlade i lydnad och fick så småningom Lp. Vi tävlade också några gånger i lydnadsklass  II men det gick otroligt dåligt så det lade jag så småningom ner. Jag lyckades i alla fall lära Pumpan som han kallades apportera ganska bra. Detta gjorde jag med hjälp av pannkaka och att helt enkelt lägga in apporten i munnen och berömma. Detta var något som jag funderade ut själv och jag var rätt stolt över att jag lyckats lära honom på mitt eget sätt. Pumpan blev tyvärr bara 7 år, han blev allvarligt sjuk i levercancer.

Efter Pumpan fick jag blodad tand. Nu ville jag ha en dalmatiner till, en tik. Nu ville jag också ha något som bättre kunde hävda sig på utställning. 1983 köpte jag en levertecknad tikvalp Chess Daisy Mae (e Ch Slow Motion u Ch Chess Araminta May) av Karin Malmgren i Stockholm. Daisy’s mamma var halvsyster med Pompejus. De hade samma pappa Ch Dallas Celtic Star. Jag ställde ut Daisy en del och det gick ganska bra. Innan hon fyllde två hade hon tre cert, två i Sverige och ett i Norge. Hon hade också godkänt karaktärsprov. Daisy blev andra vinstrikaste dalmatiner på SDS lista 1984. Tyvärr blev hon överkörd alldeles efter hon fyllt två år. Detta var på våren 1985. Hon jagade en hare och hamnade framför en bil. Hon dog ögonblickligen. Det var ett mycket hårt slag att mista Daisy på detta tragiska vis. Jag anklagade mig själv för det som hänt och tänkte att jag aldrig mer kommer att få en lika fin hund som Daisy.

När Daisy dog hade jag bara Pumpan. Gösta hade jag fått ta bort hösten innan, han blev 12 ½. Jag började se mig om efter en ny tik men jag var på det klara med att någon som var lika fin som Daisy skulle jag inte kunna hitta. Jag hade ju varit på en hel del utställningar och var ganska säker på vad jag tyckte om. Anne-Marie Hammarlunds Dallas hundar var jag genomgående mycket förtjust i. Anne-Marie hade exporterat flera uppfödningar till kennel Liberline i Norge som drevs av Randi och Örving Björnli och hos denna kennel planerades en kull på två av dessa importer: Ch Dallas My Swedish Star och Dallas Petticoat Lane. Jag kontaktade Randi och Örving och beställde en tikvalp ur den kommande kullen. Detta var 1985.

Det blev emellertid bara två tikar och jag överlät åt uppfödarna att bestämma vilken jag skulle ta. Jag fick den levertecknade Liberline’s Living Doll  som blev kennel Ridotto:s stamtik. Lisa blev aldrig någon märkvärdig utställningshund. Hon ställdes ut ett tiotal gånger, ibland fick hon slät etta och ibland tvåa i kvalitetsbedömning. Hon fick CK en gång för en utländsk domare. Lisa hade en hel del fel men många förtjänster. Lisa var verkligen en mycket snäll, godlynt och förståndig dam. Hon ställde aldrig till bråk, var mycket duktig på att undvika och avvärja konfliktsituationer. Man kunde lita på henne i alla situationer. Hon hade dock tidvis problem med att gnaga på sina tassar. 1988 föddes den första Ridotto-kullen e Courbette’s Herbie.

Våren 1986 köpte jag T-Cart Handsome Higgins som valp av Solveig Jensen som då bodde i Degerfors. Som redan sagts var jag mycket förtjust i flera av den tidens Dallashundar. Bl a hade Solveig kennel T-Cart  Ch Dallas Leading Lady som parats med Ilberta’s Olympic Star som var en son till Ch Dallas Super Star som var en annan av mina favoriter.  Helene Welander som jag träffat några år tidigare skulle ha en tikvalp i kullen och jag ville gärna följa med och titta på valparna som var ca 5 veckor. Jag fastnade direkt för en levertecknad hanhund, det fanns två svarttecknade också men det var den bruna jag föll för. Jag hade ju redan en hanhund och egentligen var jag inte alls intresserad av en till hane och särskilt inte en levertecknad. Jag funderade fram och tillbaka och det slutade med att jag ringde Solveig och sa att jag nog var intresserad av den bruna hanen.

Billy ställdes ut en del med bra resultat och han blev snabbt champion. Han blev också BIR ett par gånger i sin ungdom. Han tävlade i lydnad och var riktigt duktig, fick sitt Lp utan några större problem och tävlade en del i klass II. Billy lämnade många bra valpar i olika kullar och fler av hans avkommor har i sin tur använts i aveln.

Idag har mycket förändrats. Lydnadstränandet och tävlandet la jag ner helt och hållet sommaren 2010. Då jobbade jag väldigt målmedvetet med att få Lp1 Lp2 Chandhally Snow Flake (MayaEn stor förändring kom ) genom lydnadsklass 3. Maya är en mycket kapabel hund som älskar att träna, visa upp sig, göra skojiga saker tillsammans med sin matte, få beröm och uppmärksamhet. En idealiskt hund att tävla lydnad med kan tyckas. Men luften gick till slut ur det hela. Den ena tävlingen efter den andra bara gick åt skogen. Var det inte full storm, så låg planen under vatten, eller var det +28. Eller hade jag jobbat så mycket så jag var helt slut. Så bara tanken att sätta sig i bilen och köra till en tävling kändes övermäktig. Helheten blev till slut alltför negativ. Så jag bestämde mig för att sluta! Kände att lydnadstävlande knappast gjorde mig till en bättre människa.

Numera sysslar jag bara med vardagsträning. Jag  går promenader i skogen varje dag med hundarna. Där praktiserar vi konceptet Cesar Millan pack walk som innebär fokus att hundarna följer och att människa och djur kommunicerar här och nu i ett tillstånd av lugn och balanserad  närvaro. Ett bra sätt att börja dagen på. Utställning har jag också trappat ner på högst avsevärt. Jag kan åka någon gång om det är en domare vars kunskaper jag respekterar eller vars synpunkter kan vara intressant att ta del av. Jag tycker fortfarande det är givande  att titta på dalmatiner och följa rasen och trevligt att träffa vänner och bekanta inom dalmatiner och ”hunderiet” och byta erfarenheter och reflektioner. Mina hundar bedöms oftast ha  bra kvalitet och det kan bli placeringar ibland. Men min tävlingsambition är numera i princip borta. Kan inte säga att utsällandet gjorde mig till en bättre människa precis. Det handlade om mycket frustration, en kombination av ambition och brist på kontroll som inte är helt positiv.

En  stor förändring kom 2005 då jag på hösten började rida igen efter 22 års uppehåll. Det var bland det bästa jag gjort i livet. Jag bestämde mig för att lära mig rida mer ”på riktigt” och den gren jag föll för var westernridning. I maj 2007 köpte jag Nattens Arthur en welsh cob som då var fyra år och i september 2011 köpte jag häst nummer två, Ias Recriwt en welshponny av cobtyp. Så nu tar hästarna ganska mycket tid och engagemang och det jag nu är mest intresserad av är att lära mig mer om Klassisk Dressyr, Akademisk Ridkonst och frihetsdressyr. Dessa inriktningar betonar kommunikation och samspel, och att ridning skall vara hälsosam och uppbygglig för hästen. Inte nedbrytande. Jag är också intresserad av naturlig hästhållning och barfotagång.

Dalmatiner spelar fortfarande stor roll och min uppfödning har jag kvar, dock i mindre skala.  Det är roligt och intressant med valpar och jag tycker om kontakten med valpköpare. Många är mina vänner!