LUA dalmatiner

 

LUA Buttercup, LUA Irma la Douce vom Furlbach och Ridotto Teodora

LUA dalmatiner: bakgrund, historik och dagsläge

Inledning

Syftet med denna text är att ge en överskådlig, saklig sammanfattning på svenska av ett internationellt genetiskt arbete inom dalmatiner som pågått sedan början av 1970-talet. Projektet går under benämningen LUA. LUA är en förkortning av det engelska uttrycket Low Urid Acid, låg halt av urinsyra. Andra förkortningar som också förekommer är NUA som står för Normal Urid Acid (normal urinsyra) och HUA som betecknar High Urid Acid (hög urinsyra). De två sistnämnda termerna används för att hänvisa till gener för hög respektive låg urinsyra.
Att dalmatiner har en speciell genetisk avvikelse som resulterar i kraftigt förhöjd koncentration av urinsyra har varit känt sedan 1930-talet. Avkommorna till en korsning mellan en dalmatiner och en collie visade sig ha normal koncentration av urinsyra. Slutsatsen av korsningsexperimentet var att dalmatinern är homozygot recessiv för egenskapen (förhöjd koncentration av urinsyra) medan collie (som andra normala hundar) var homozygot dominant för egenskapen normal urinsyra. Nedärvningen fungerar på samma sätt som nedärvningen av svarttecknad (dominant anlag) och levertecknad färg (recessivt anlag). Avkommorna från collie dalmatinerkorsningen hade således alla ett dominant anlag för låg urinsyra (från collien) och ett recessivts anlag för hög urinsyra (från dalmatinern). Eftersom anlaget är dominant hade alla avkommorna i första generationen av dalmatiner-colliekorsningen egenskapen att ha låg urinsyra.

Bakgrund

Puriner är ett ämne som ingår i kroppens celler. Ämnet innehåller kväve och är en nödvändig beståndsdel i cellernas gener (DNA och RNA). Purin från döda celler bryts ner och omvandlas i levern till ämnet allatoin. Dalmatiner har en rasbunden mutation som innebär att det protein som styr transporten av urinsyra till levern saknas. Resultatet blir att rasen har högre koncentration av urinsyra i blod och urin än andra hundraser med normal funktion för nedbrytning av purin. Mutationen finns även hos några andra raser.
Genetiska test av dalmatiner från olika länder och olika linjer visar att rasen som helhet är homozygot för mutationen vilket innebär att funktionen för transport av urinsyra till levern och omvandling till allatoin saknas. Mutationen innebär att förhöjda halter av urinsyra utsöndras i blod och urin. Hos en dalmatiner kan halten urinsyra i urinen var upp till 10 till 20 gånger högre än hos en normal hund, där urinsyrekoncentrationen ligger runt 40 mg/dl. Detta tillstånd kallas hyperuricosuria, dvs. överdriven urinsyra. Urinsyra kan bilda salter, sk urater med tendens att klumpa ihop sig till kristaller och även större ansamlingar, sk uratstenar. Om uratstenarna blir tillräckligt stora kan de blockera urinröret. Hunden får mycket ont och får svårt att kissa. Stenarna måste avlägsnas operativt eller sköljas ut. Medicinsk behandling är nödvändigt. Särskilt hanhundar drabbas eftersom de har ett trängre urinrör. Detta är ett akut tillstånd som behöver omedelbar veterinärvård. Drabbade hundar kan efter behandling bli helt återställda men kan behöva gå på medicinering och specialkost resten av livet.
Långt ifrån alla dalmatiner drabbas av problem. Varför vet man inte riktigt, men mycket tyder på att olika riskfaktorer i miljön bidrar till att problem kan uppstå. Dessa miljöfaktorer handlar om:
• otillräckligt vätskeintag (urinen blir för koncentrerad vilket ökar risken för hopklumpning av urater)
• lång tid mellan rastningarna (ökar risk att urater ansamlas)
• infektioner (bakterier) i nedre urinvägarna
• hårt vatten med hög kalkhalt
• hög halt av puriner i kosten

Eftersom fodermedel med hög halt av purin bidrar till att höja urinsyrenivån rekommenderas dalmatiner relativt låg halt av proteiner (21%) i fodret. Fodret skall serveras väl uppblött. Kost som är särskilt purinrik är kött av olika slag, inälvsmat, lever, fisk och skaldjur. Jäst innehåller höga halter av purin.
Att dalmatiner är överrepresenterade när det gäller problem med kristaller, grus och stenar i de nedre urinvägarna är väl dokumenterat i den veterinärmedicinska litteraturen. Den exakta omfattningen av problemet kan naturligtvis variera beroende på rutiner kring kost, utfordring och hundens skötsel. I Sverige visar Agrias statistik 2006-2011 att dalmatiner har drygt dubbelt så hög relativ risk i jämförelse med andra raser att behandlas för sjukdomar i de nedre urinvägarna. Enligt samma statistik har dalmatiner dubbelt så hög relativ risk i jämförelse med andra raser att dö p g a sjukdomar i de nedre urinvägarna.

Backcross-projektet

Det s.k. Backcross projektet startade i USA 1973 då dr. Robert Schaible som är medicinsk genetiker, forskare och dalmatineruppfödare med kennelnamnet Stocklore korsade en pointerhane Ch Shandown’s Rapid Transit med en dalmatinertik Lady Godiva. Båda hundarna var registrerade i Amerikanska Kennelklubben (AKC). Syftet med kombinationen var att försöka lösa problemet med den genetiska avvikelsen hos dalmatiner som leder till kraftigt förhöjd urinsyra. Urinprov togs på både hanen och tiken för att fastställa koncentrationen av urinsyra: pointern hade normal nivå och dalmatiner ungefär 10 ggr högre koncentration.
I nästa steg korsade dr Schaible avkomma från den första generationen av dalmatiner-pointer korsningen med AKC registrerad dalmatiner. Sedan korsades andra generationens avkomma tillbaka till dalmatiner registrerade i AKC, och så vidare i varje generation. Därav kommer benämningen ”backcross”: arbetsmetoden var att i varje generation korsa tillbaka till en dalmatiner. Endast en pointer användes en gång för att införa genen för normal urinsyra. I den första generationen hade ca hälften av hundarna låg urinsyra och hälften hög urinsyra.
Dr Schaibles målsättning var att etablera en variant av dalmatiner som var i alla avseenden, exteriört och temperamentsmässigt, identisk med en traditionell dalmatiner. Skillnaden är att LUA dalmatinern har en gen som möjliggör nedbrytning av purin så att halten av urinsyra är normal. I kullarna skildes LUA från HUA genom att urinprov togs på valparna där urinsyrekoncentrationen uppmättes. Ett enkelt test är att urin som kyls ner från HUA blir grumlig medan urin från LUA är klar.
Efter sju års arbete och fem generationer från den ursprungliga dalmatiner-pointer kombinationen började hundarna allt mer likna dalmatiner. Utmaningen var nu att etablera dalmatinerns rastyp och den karaktäristiska teckningen och att få avkommorna till Backcross dalmatinerna accepterade som renrasiga dalmatiner. 1980 kontaktade dr Schaible AKC med en begäran att dalmatiner från Backcrossprojektet skulle bli registreringsberättigade. AKC lade ner månader av arbete att granska projektet och konsultera den Amerikanska Dalmatinerklubben (DCA). Detta resulterade i en infekterad debatt i dalmatinerkretsar. Efter en omröstning bland medlemmarna röstade en majoritet för att de inte stödja Backcrossprojektet. Argumenten flera: Uppfödare menade att problemen med uratsten i rasen var kraftigt överdrivna och det fanns delade meningar om hur stort problemet egentligen var; att det inte var klarlagt att hög halt av urinsyra faktiskt var en riskfaktor för uratsten; att HUA faktiskt kunde vara en hälsofördel och inte nackdel; att Backcrossprojektet var orealistiskt eftersom det skulle ta en evighet att utrota alla HUA i den totala populationen av dalmatiner; att testningen av LUA kontra HUA inte var tillförlitlig; att Backcrossdalmatiner var ”blandraser”; att projektet hotade den ”renrasiga” dalmatinerns egenskaper; att LUA dalmatiner hade för dålig teckning; att (okända) ärftliga sjukdomar från pointern kunde vara ett hot mot rasen. På grund av den dominerande inställningen inom DCA kunde inte avkommor från Backcrossprojektet registreras i AKC och under perioden 1981-2011 registrerades de istället i United Kennel Club (UKC). Eftersom UKC inte har avtal med den internationella kennelunionen FCI om erkännande av stamböcker kunde heller inte dessa dalmatiner erkänns i länder vars kennelklubbar tillhör FCI (t ex Sverige).

LUA dalmatinern åter på agendan

Trots motståndet från DCA fortsatte dr. Schaible att arbeta vidare med projektet att korsa ättlingar till Backcrossprojektet med AKC registrerade dalmatiner. Ett par andra uppfödare hade också tillkommit som Holly Nelson (kennel Forrest) och Joanne Nash (kennel Rambler). Projektet förde en allt mer tynande tillvaro och i 2005 fanns inte mycket kvar av LUA avelsmaterialet. Efter att frågan varit i skymundan under 22 år kom den att resas igen när DCA beslöt att ta upp den till ny behandling 2006.
Ett viktigt genombrott skedde 2008 då en forskare och genetiker dr. Danika Bannasch lyckades identifiera de protein SLC2A9 som hindrar urinsyra att transporteras till levern för nedbrytning till allotoin. Denna upptäckt har lett till att gentest kunnat utvecklas för att identifiera bärare av genen för NUA och som HUA dalmatiner saknar.
I 2008 gör DCA en inventering av det existerande LUA avelsmaterialet. Ägare till 10 hundar inbjuds att komma och visa sina djur för ingående bedömning och granskning. Året därpå begär ägare till LUA dalmatiner att AKC skall göra det möjligt att registrera hundarna. Efter att ha rådfrågat sin hälsokommitté beslutar AKC till slut att konsultera DCA som genomför en omröstning bland medlemmarna om deras inställning till LUA. En klar majoritet av medlemmarna röstade 2011 för registrering av ättlingar till dalmatiner-pointer Backcross projektet och i juli 2011 beslöt AKC att dessa dalmatiner skulle införas i AKC:s stambok som reguljära dalmatiner.
Den avelpolicy som AKC :s hälsokommmitte (The AKC Canine Health & Welfare Advisory Committee) rekommenderade innebär en långsam introducering av den normalt fungerande genen SLC2A9 i dalmatinerpopulationen. Man avråder bestämt från att forcera introduktionen t e x genom matadoravel eller på bekostnad av genetisk variation. Introduktionen bör ske mot en stor variation av hundar med olika stamtavlor. Man påpekar också att underlåtenhet att introducera LUA genen långsiktigt kommer att vara negativt för dalmatinerrasens hälsa och välbefinnande.
Programmet heter idag “Dalmatian Low Uric Acid Project” eller LUA och handlar om dalmatiner som är 14 generationen eller mer från den ursprungliga dalmatiner-pointerkorsningen. LUA dalmatiner i 14 generationen har 99.98% registrerade dalmatiner i sin stamtavla. Den genetiska skillnaden mellan dessa och andra dalmatiner är såldes försumbar.

LUA projektet sprids och växer

Den första LUA dalmatinern kom till Europa 2009, en till Frankrike och två till Storbritannien. 2012 föds fem kullar i Europa. LUA dalmatiner finns idag i USA där ett antal uppfödare är verksamma. I Europa finns flera verksamma uppfödare i England och Tyskland. I Frankrike, Spanien och Finland har fötts flera kullar. I Australien, Ryssland, Kanada och Tjeckien har fötts enstaka kullar. Sverige fick sina två första LUA dalmatiner 2015, två kullsyskon importerade från Tyskland och under 2016 föddes hela fyra LUA kullar i Sverige. Uppfödare som engagerar sig i LUA projektet är i många fall etablerade dalmatineruppfödare med lång tidigare erfarenhet av rasen.
Idag är många LUA dalmatiner framgångsrika på utställning och de har erövrat nationella och internationella championat i hög konkurrens med icke LUA. Dalmatineruppfödare med inriktning på LUA har internationellt samarbete och det finns idag flera grupper på Facebook för informationsutbyte och diskussion. LUA projektet bygger i hög grad på samverkan och samarbete mellan uppfödare. En gemensam målsättning är att bidra till ett långsiktigt för att minska en riskfaktor för uratsten i rasen, nämligen den genetiska avvikelse som leder till hög halt av urinsyra. LUA ses som en möjlighet som är öppen för alla uppfödare av rasen. Denna målsättning innebär inte ett anspråk att LUA dalmatiner är friskare än andra dalmatiner. Alla hundar kan naturligtvis bli sjuka. Hur LUA projektet på sikt påverkar förekomsten av uratsten i rasen återstår att se. LUA projektet innebär dock en möjlighet för uppfödare att arbeta för att bidra till en långsiktig minskning av rasens dokumenterade problem i anslutning till genetisk disposition för hög urinsyra (speciella krav på kost, utfodringsrutiner och viss benägenhet till att drabbas av uratsten).

LUA avel i praktiken

Avel med inriktning mot LUA följer samma rekommendationer och regler som gäller vanliga dalmatiner. Alla dalmatiner som används i avel ska vara friska, sunda, exteriört korrekta, mentalt och utseendemässigt goda representanter för rasen. Detta gäller för LUA dalmatiner precis som för icke LUA dalmatiner. De flesta LUA kombinationer utgår från en heterozygot LUA som har en kopia av genen för normal urinsyra och en vanlig dalmatiner (med hög urinsyra). Teoretiskt sett är fördelningen i valpkullen på en sådan kombination 50/50 LUA/HUA. Om den ena föräldern däremot är homozygot LUA kommer alla valpar i kullen att vara LUA (heterozygota). Eftersom rekommendation är och har varit att genen ska introduceras långsamt och att hög genetisk variation är viktigt att beakta är kombinationer där båda föräldrarna är LUA ovanligt.
För att fastställa utfallet av genen SLC2A9 måste valparna i en LUA kull gentestas. De topsas i munnen av uppfödaren och resultatet skickas per post till ett företag (t ex i England, Tyskland eller USA) som gör gentest. I realiteten kan utfallet LUA/HUA i en kombination med en heterozygot LUA och en vanlig dalmatiner variera allt mellan 0 och hundra. Ingen valp kan vara LUA eller alla kan vara LUA. Slumpen avgör. Det som skiljer LUA avel från annan dalmatiner avel är att valparna testas för genen för hyperuricosuria. Det finns idag ingen central registrering av resultatet från gentest. Varje valp får ett eget intyg från gentestet (LUA eller HUA) som ska lämnas med vid försäljningen. Valpar som är LUA har ett högt avelsvärde och valpköpare som i första hand söker en sällskapshund kan kanske inte räkna med att få köpa just en LUA. LUA dalmatiner är fortfarande sällsynta och även om ett ökat intresse märks bland uppfödare och det föds flera kullar spritt över världen finns totalt inte mer än några hundra exemplar.
Källor

http://www.luadalmatians.com/
http://luadalmatians-world.com/
http://www.dalmatianheritage.com/
http://luadalmatians.co.uk/
Final Report on the Low Uric Acid Dalmatian Presentation DCA National Specialty 2008, Irvin B. Krukenkamp, MD Chairman, DCA Health & Research Committee on behalf of the DCA Health & Research Committee, the DCA Low Uric Acid Study Group, and the LUA Dalmatian Presentation Participants, Date of this compilation: June 4, 2008
The AKC Canine Health & Welfare Advisory Committee Sandra Barker, PhD; Jerold Bell, DVM; Eddie Dziuk, MBA; John Hamil, DVM; Joan Hendricks, VMD, PhD; Linda Lord, DVM, PhD; Colleen O’Keefe, DVM, MS; Patricia Olson, DVM, PhD; Elaine Ostrander, PhD; Frances Smith, DVM, PhD, DACT, Executive Summary & Recommendation – LUA Dalmatians, 2009

LUA Irma la Douce vom Furlbach

Dalmatineruppfödning sedan 1988